Varför klättrar du, och vad är det som är så roligt med klättring?

Den frågan har vi väl alla fått som klättrar. Svaren är säkert många och olika, beroende på vem som får frågan. Det är en utmaning, både psykiskt och fysiskt, att ta sig upp för en brant klippa, speciellt om man är inknuten i den skarpa änden. Det är inte alltid den fysiska styrkan i sig som är  avgörande, det handlar lika mycket om teknik, vilja, och ihärdighet. Man ställs ofta inför olika problem som man själv måste lösa, och det krävs kontroll och fokusering på det man gör. Klättringen är indelad i olika grader, ju högre grad, dess svårare klättring. Viljan att bli bättre, och klättra tuffare och hårdare leder, finns nog hos dom flesta av oss, det ligger  väl lite i  människans natur. Det är lätt att bli fixerad av grader, men det kan också ta udden något av glädjta av det man gör, helheten.

De flesta har väl som barn klängt och klättrat i berg, det var något spännande, och lite farligt, upptäckarglädje. Som vuxen tappar man lite av det där på vägen av olika anledningar, och blir lite mer förståndig, en del i alla fall!! När man kommer till nya områden och klippor, känner man just den där upptäckarglädjen, och spänningen över vad komma skall.

Detta är några anledningar till varför jag klättrar och tycker att det är roligt. Sist men inte minst träffar man många trevliga människor ute bland bergen, i alla åldrar och kön, fikapausen inte att förglömma. Slutligen: Klättringen är som en drog, har man en gång börjat är det svårt att sluta.

Ps: Har du några synpunkter på min sida, bra eller  dåliga. Skriv då gärna några rader i gästboken.