El Chorro. Byn som gud gömde, och glömde! Som en klätterkompis utryckte sig. El Chorro är ingen stor by. En järnvägsstation, med den intilliggande stationsbaren, ett hotell, och några få affärer, och så Refugio Escalada förstås. En bar och samlingspunkt för både klättrare och ickeklättrare, här rycker det av både det ena och det andra. Bor gör man förutom hotellet, på klätterhärbärget Finca La Campana, där man även kan campa, jag tror också att det ska finnas en campingplats. Nedanför byn ligger en stor vattenkraftanläggning som tar tillvara på vattnet från någon sjö, eller flod uppe i bergen.

El Chorro är södra Spaniens klättermecka. Klättringen i El Chorro är helt suverän, åtminstånde på de platser, eller sectorer som vi besökte. Mycket fin kvalité på lederna. Klättring finns i alla svårighetsgrader. Många av lederna är runt trettio meter, (flerreporsturer finns också) så ett sextiometersep är att rekommendera. På en led, i sector Escalera Suiza, och leden Longarone, kom jag inte ned från firningsankaret på dubbelt sextio, utan fick med repets hjälp dra upp ytterligare ett rep och knyta i hopp dessa för att komma ner till marken.  Någon ledlängd står inte i föraren, så möjligheten att detta kan uppstå på fler ställen finns ju! Klätterförare finns att köpa på Klätterhärberget Finca La Campana.

Några sectorer med fina leder ligger ovanför byn. För att ta sig till de andra sectorerna måste man följa järnvägen, och ta sig igenom några järnvägstunnlar. Detta är förbjudet, men alla gör det ändå. Det skulle bli en enorm annmarch om man skulle gå över bergen. När tågen kör in i tunnlarna så tutar de, det finns gott om plats att stiga åt sidan.

Vill man ha hårda överhängande leder, ska man besöka Frontales Medias, Poema de roca. Det är ett stort hålrum i berget, typ grotta. Där finns mycket överhängande klättring, och många av lederna går genom taket, där många av greppen består av stalaktiter i olika storlek.

El Camino Del Rey, (kungens väg) är någonting utöver det vanliga. Det är en luftig promenad längs bergväggarna, på ca två kilometer. Hopmurade tegelstenar med någon slags betong som gåyta, vilar på en konstruktion av stålbalkar, inslagna i berget. Den byggdes på 20-talet, för att kungen skulle kunna inspektera byggandet av dammen nere i dalen, och för att arbetarna skulle kunna ta sig till och från jobbet. Åldern har tagit ut sin rätt på El Camino Del Rey. Nedfallande stenar har slagit upp stora hål på hyllan på ett par ställen, och vid de passagerna får man trippa ut med fötterna på stålbalken, och stödja sig med händerna mot bergväggen, och försiktigt ta sig över, säkrad naturligtvis. Det är heller inte överallt det finns räcken, och konditionen på en del av dessa är inte den bästa. En stålvajer som man kan säkra in sig i när man går, löper utefter berget. Denna promenad är absolut  ingenting för höjdrädda personer.